Marion Rosen
Marion Rosen – Rosenmetodens grundare – föddes år 1914 i Nurnberg i Tyskland och var det tredje barnet av fyra i en judisk familj. Som liten var Marion ofta sjuk & led av återkommande halsont och astmaattacker. När hon blev äldre förbättrades hennes hälsa och hon fick en brinnande längtan efter att bli professionell dansare, men blev fick veta att det inte var möjligt eftersom hon var för lång. Förutom att hennes längd besvärade henne, minns Marion sin barndom som bekymmerslös och fylld med glädje.
Under tonåren förändrades det politiska klimatet i Tyskland drastiskt. Det blev uppenbart att Marion och hennes systrar skulle bli tvungna att försörja sig själva, trots att fadern en gång sagt att han hade tillräckligt med pengar för att inget av hans barn skulle behöva arbeta. Men omständigheterna i Tyskland förvärrades efter det att Hitler kom till makten. Marion skriver själv:
”Jag prövade på många saker, för det stod klart för mig att jag skulle bli tvungen att lämna Tyskland för att förtjäna mitt levebröd. Jag kunde för mitt liv inte föreställa mig hur. Jag var uppfostrad till att inte tvätta mina egna strumpor, och om min cykel behövde luft i däcken fanns det alltid en man som gjorde det åt mig. Jag var verkligen inte en speciellt praktisk person.”
En gång när hon var på vandring i bergen med några vänner, och de hade stannat där över natten. När hon kom hem på morgonen låg hennes mor till sängs eftersom hon hade brutit vristen. Hon sa till Marion; ’Jag har hittat en person som ska lära upp dig. Egentligen är det två personer. Den ena är en fru Lederer som arbetade i New York. Hon gör andnings- och avspänningsarbete med Karen Horney, och hon skulle kunna anställa dig om du vill. Hennes vän är här med henne, en fru Heyer som bor i Munchen. Hon har sagt att hon skulle vilja träffa dig, och om ni kommer överens skulle hon kanske vilja lära upp dig.’
Lucy Heyer var massör, dansare och gift med dr Gustav Heyer (kollega och före detta elev till dr C.G Jung) och Elsa Gindlers elev. Elsa Gindler var dåtidens främsta forskare inom arbetet med integrering av fysisk och personlig utveckling. Dessa, var en del av en grupp människor i Munchen som använde massage, andningsarbete och avspänning i samband med psykoanalys. Gruppen upptäckte att behandlingstiden för psykoanalysen förkortades drastiskt när de sammanställde sina olika kunskapsområden.
Marion Rosen ledde andnings- och massagesessionerna, till största delen under tystnad. Marion minns; ”Ibland grät patienterna och ibland hade de smärtor eller blev av med sina smärtor, men det var alltid analytikern som skötte samtalandet”.
När Marion avslutade sin lärotid där hade hennes föräldrar flytt från Tyskland till England. Hennes äldre syster hade gift sig och rest till Schweiz. Marion och hennes yngre syster reste då till Sverige för att invänta visum till USA. Det skulle visa sig ta två år. Under den tiden vände hon sig till en danslärare och frågade om hon fick titta på hennes lektioner. Det fick hon, och där tillbringade hon sedan mycket av sin tid med att iaktta dansarna. Men dans var inte den enda verksamhet som ökade Marions förståelse för den mänskliga kroppen under de månader hon befann sig i Sverige. Hon gick även en utbildning i sjukgymnastik. Svenskarnas långt framåtskridna arbete inom kroppskuturen bekräftade och understödde det som Marion hade lärt sig hos Lucy Heyer.
Som en del av utbildningen bevittnade Marion olika slags operationer. Hon såg höftledsbyten, fot-, kot- och hjärnoperationer. Sålunda hade Marion på två år, trots svåra omständigheter, fått tillträde till en del av det mest progressiva och viktiga arbetet inom detta område.
Till slut fick Marion sitt visum, och hon beslöt sig för att slå in på den väg hon tidigare ej tagit, att resa till New York och arbeta med den kvinna hon träffat i sin mors hem i Nurnberg, Gertrud Lederer samt Lederers kollega Karen Horney. Vid den här tidpunkten hade tyskarna invaderat Norge och den enda vägen till Amerika var genom Östeuropa, Ryssland och Japan. Då hennes syster inte fick något visum seglade Marion, 24 år gammal, ensam från Japan mot Förenta Staterna. Hon landsteg i San Fransisco istället för i New York. Marions syster stannade i Sverige, gifte sig och bildade familj.
När Marion såg San Fransisco och Berkely bestämde hon sig för att skapa sig ett hem där. Hon tog tillfälliga jobb som sjukgymnast, försökte sig på att studera till läkare, men lyckades inte få tillräckligt höga betyg för att studera medicin. Istället startade hon så småningom en privat praktik där hon kom att fortsätta behandla patienter i över 30 år.
Marion var gift under en kort tid och år 1949 födde hon en dotter. Hos sin dotter fann Marion ett levande laboratorium för observationer av den mänskliga kroppen och psykets utveckling. Utifrån sin erfarenhet som förälder har Marion bestämda åsikter om hur barnuppfostran påverkar den fria och naturliga rörelsen i kroppen.
Patienter med problem av fysiskt ursprung fick Marion att förstå kroppens möjligheter att hela sig själv. Det lärde henne mycket om hur viljan att vara frisk påverkade bibehållandet av rörlighet och hälsa i kroppen. Hon märkte att de patienter som talade om händelserna i sina liv runt tiden för olyckan eller skadan var de som tillfrisknade snabbast. Hon blev övertygad om sambandet mellan kropp och tanke, och blev än mer framgångsrik i att behandla patienter med psykosomatiska sjukdomar – sjukdomar med sitt ursprung i känslomässig stress och undertryckta känslor.
Under dessa omständigheter fortsatte Marion att utveckla sina tekniker och teorier i 35 år. Trots sin stora skicklighet, växande ryktbarhet och gedigna meritförteckning, saknade hon själv övertygelsen om att hon hade utvecklat en speciell metod. Hon visste bara att hon var en omtänksam sjukgymnast och en mycket upptagen ensamstående förälder i en tid då det fanns mycket mindre stöd för den rollen än vad det gör idag.
Vissa av Marions vänner kom till henne för behandling av spända muskler eller spänningsrelaterad värk och smärta. En av dem frågade Marion vad man kunde göra flr att förebygga värk och smärta. Utifrån denna enkla fråga startade Marion 1957 sina rörelsegrupper. Hon använde sig av de rörelser som också används som övningar inom sjukgymnastiken. Hon satte musik till dem och lät kvinnorna utföra dem en gång i veckan för att hålla lederna mjuka och få musklerna att röra sig fritt och fullt ut.
En patient gav henne en dag nyckeln till en viktig förändring i livet. En kvinna som Marion behandlat med ringa resultat dök en dag upp och uppvisade påtaglig förbättring. Marion frågade vad som hade orsakat förändringen och kvinnan berättade att hon just hade gått på en helgkurs med Werner Erhard i ”tankegymnastik”.
Marion hade aldrig hört talas om dessa kurser, men hon var så imponerad av sin patients förändring att hon sökte upp honom. Hon skriver; ”Där blev jag medveten om att jag visste mycket mer än jag någonsin släppte fram. Så jag började tala med mina patienter och det verkade göra stor skillnad. Det var på så sätt jag återuppväckte ett intresse för den verbala delen av mitt arbete.”
Det var när Marion öppnade sig för möjligheten att samtala med patienterna om deras tillstånd, som hon började inse att hon verkligen hade någonting att lära ut. Hon började sin utbildning av lärlingar. Fram till sin död, förblev hon elev. Hela tiden försökte hon att bättre förstå mysteriet med relationen kropp och själ och vikten av att stödja självkännedom och accepterande.
”Om du inte tillåter dig att vara som du är, kan din kropp inte fungera. Det samma gäller för känslor. Det enda sättet för dig att vara som du är, är att överlämna dig och att acceptera dig själv.”
Marion Rosen